idag är det tre år sedan jag och min bror var själv hemma, han låg och sov medan jag slog in de sista julklapparna. allt var frid och fröjd för mitt jullov hade precis börjat. helt plötligt trillar min bror ur soffan, jag börjar skratta och undrar vad fan han höll på med. jag fick inget svar så jag gick fram till honom. det ögonblicket skrämmer mig än dig, min bror var inte vid medvetandet och han låg och krampade för fullt. jag fick panik och ringde ambulansen, jag vågade inte ens röra min egna bror. jag blev förbannad på alla hundra olika frågorna som 112 ställde och ville bara att min bror skulle få hjälp. till slut sa de att ambulansen var på väg, så jag ringde och illtjöt in till min underbara granne Anna som fort kom in och hjälpte till. ambulansen kom och skulle ta hand om honom. min fina bror. hur kunde det bli såhär? jag satt där i ett hörn och grät och höll för ögonen. vad gjorde dem med min bror? varför va de så många som höll fast honom? kommer han överleva? skulle jag ha gjort förstahjälpen på honom? är det mitt fel? tusen frågor och inget svar. ambulansen tog med sig honom och försvann. nu va det bara jag kvar, men Anna tog hand om mig. mamma och pappa for fort som tusan till Västervik men jag vågade inte följa med. Jag åkte istället till min fina vän och spenderade kvällen där. men hela tiden ringde läkare efter läkare som ville höra samma historia tusen gånger om för att verkligen förstå hela historien.